Vaccinstegring

Så är det då gjort. Första sprutan erhållen och tid bokad för den andra sista veckan i maj. Man skall tydligen vara superfrisk för att få sitt vaccin – åtmistone verkade det så med alla stora plakat på hälsovårdsstationen att hit får ingen med snuva, hosta etc etc komma. Jag som alltid småhostar fick hålla emot en extra gång så jag inte skulle bli utslängd (har astma). Ett flertal andra mellan 20-59 år var också på plats, även om vi ganska bra smög om varandra. Det tog kanske 2 minuter inne hos hälsovårdarna och sedan skulle man vänta 10 minuter i korridoren för att se att man inte fick följder av vaccinet.

Snabbt och effektivt. Fastän det var ju i sig inte ett allomfattande väntande på biverkningar för på kvällen började jag småfrysa och sov knappt på hela natten. Jag hade 37 grader på morgonen och har varit slö hela dagen idag. Det kan ju förståss bero på gårdagens skidtur, 10km på bysbanan. Bara några kilometer till så blir det jämnt 200km. Jag har skidat ofta detta år, men inte så långa sträckor, men istället mycket sol 🙂 Anyways, tror det är coronavaccinet för jag har inga andra fel än smått stegring.

Idag var jag på kandidatutbildning, dvs deltog i videomöte – partiet berättade vad som finns för hjälp och påminde oss om tidtabeller för fotografering, fylla i valmaskiner od. Vi konstaterade före mötet att det nog är bäst att fortsätta som vanlig och ta ställning till eventuell valflytt när vi vet det. Nå, det tog ju inte mer än ett par timmar efter mötet så var det klart att valet flyttas och förhandsröstningstiden blir längre, vilket nog är bra. Även om vi får 1/3 av de nya fall som THL förutspått är vi uppe i flera tusen insjunknade per dag. Och långt fler i karantän. Så det kan nog vara lättare att hålla val i juni, än att försöka fixa det i april. Trots att det är stökigt att flytta valet. Men vi får ju ett par månader extra för att göra kampanj 🙂 .

Tjuhuu, nu får jag beställa tid :-)

… även om ingen vet om det fungerar imorgon bitti 3.3, ifall alla andra under 60 också beställer vaccintid. I ett par veckor har jag väntat på att tidsbeställningen ens skall öppna, och nu gjorde den det. Vi Sibbobor som är 20-59 år gamla, och hör till riskgrupp 1, får nu beställa vaccintid. Vore intressant att veta hur många som hör till gruppen i kommunen, så man vet hur unik man är 🙂 Just nu har 6,9% av hela befolkningen fått vaccin, 7,7% i Sibbo.

Skidning och politik och litet kandidatutbildning har jag sysslat med. Börjar märka att jag blir smått nervös om jag inte har något vettigt att göra, men blir jättetrött efter att jag deltagit i något. Så likabra att inte vara fullt sysselsatt. Är inte helt säker på att jag koncentrerar mig heller, har ibland svårt att komma ihåg mötesdiskussionen. Men det kan ju nog också bero på videokontakterna, det är ju nog OK att sitta på möten, men på långa möten tappar man litet koncentrationen.

Jag får ju inte heller träffa folk pga att jag ännu har dålig motståndskraft. Ur min synvinkel är alltså coronasituationen jobbig men har den fördelen att ingen annan heller skall träffa någon de närmaste månaderna. Så jag är inte sååå konstig 🙂 Som tur är kan man ändå träffa folk genom att gå ut och gå eller sitta på verandan ifall solen skiner. Jobb har jag funderat på att börja i april, delvis sjukledig, men vi skall se om det lyckas.

Men imorgon blir det spännande, när månne jag lyckas boka tid?

I väntan på vaccin

För ett par veckor sedan fick jag textare av min son: ”Du hör ti första!” skrev han. Förstod inget innan jag kom på att det varit covidmöte där man skulle slå fast hur de följande grupperna skulle definieras och det fanns vaccin som man inte ville ge över 70-åringar. Och så är det tydligen. Visserligen får jag inte ens beställa tid ännu men den här veckan får de som hör till första riskgruppen och är minst ett år äldre än mig (födda 1961 eller tidigare) beställa tider.

Så kanske nästa vecka, eller sedan följande – vet inte hur många det finns i varje grupp i Sibbo. Just nu 22.2.2021 har 5,8% av invånarna, dvs 1243 personer blivit vaccinerade. (enligt Yle https://svenska.yle.fi/artikel/2020/03/12/har-kan-du-folja-med-aktuell-coronastatistik-fran-finland-norden-och-varlden). Vaccinet som vi under 70-åringar får sägs inte vara det allra bästa, men det lär vara bra nog att minska eller förhindra sjukhusvistelser ifall man skulle bli smittad trots vaccinering (ifall man hör till den procentandel som inte helt hindras få covid trots vaccination).

Skidat har jag gjort var och varannan dag. Vi har fantastiska spår i byn! Man kan åka kort eller längre eller långt, helt hur det känns för dagen. Mellan 2,5km – 13km tror jag det blir om man tar yttersta banan. För en vecka sedan hade ungdomsföreningen ordnat gissningstävling om hur många kilometer som skidas på nio dagar. Jag tänkte först att det måste bli några tusen, men sedan började jag fundera på alla 2,5kms turer, och gissade på bara litet över 1000km. Det var ju dessutom en rätt kall vecka. Men det var ju totalt fel. Det var över 3700km! Hurja by!

En vy från min skidby en dag med hallooeffect… –hm, kanske det heter Halleffekt?!

Ska man våga tro??

Jag har inte skrivit som jag tänkt i bloggen i januari. Största delen av månaden har jag varje dag försökt gå och, sedan vädret tillåtit det, skida för att få bättre ork. Jag tror jag lyckats med det jämfört med december och höstläget. Om jag sedan fått något annat till stånd är litet oklart.

Det viktigaste som hänt är att jag varit på datortomografi, magnetundersökningar och blodprov, och talat med läkaren på plats på cancerkliniken i onsdags för en och en halvvecka sedan, och i onsdags i telefon. När vi träffades sade hon att allt ser bra ut men att det ännu syns av min cancer på bilderna. Däremot visste hon inte om det var levande eller dött det som syntes, så hon skulle tala om mig på deras veckosession ett par dagar senare. Det kunde hända att jag behöver strålbehandling ännu. Så jag blev ju litet ledsen. – Och så skulle hon ringa på måndag, och sköterskan skulle komma överens om tid med mig. Men det gjorde hon inte, och ingen meddelade om tid heller, så jag ringde dit på tisdag. Då fick jag reda på att jag hade en telefontid i onsdags, troligen på eftermiddagen.

På onsdag hade jag fotografering inför valet – tänk er vad skoj det är att gå utan hår o fotas, så jag var litet nervös. Så jag kommer att ha duk på i alla sammanhang hela våren kom jag fram till. Och före fotograferingen var jag efter mina glasögon som fixats sedan jag köpte dem i somras och aldrig hann använda dem innan mitt högra öga fick mer starr av allt cortison jag fick i mig i höstas. (Jag var hos ögonläkaren och beställde glasögon i början av juli, i början av augusti var situationen en helt annan och mina nya glasögon passade inte alls)

Jag var först hos fotografen av alla kandidater så det var litet spännande för oss båda, dvs vilka bilder skulle tas, och vad skulle partiet ha, och vad får jag själv om jag vill ha osv. så det tog 40 min istället för 20 men det gick bra. Fast bilderna har jag ännu inte fått så få se 🙂

Och när jag kom hem från fotografen ringde telefonen. Läkaren ringde och berättade att de gått igenom magnet- och DT-bilderna, och allt var bara bra! Total remission! Inga som helst tecken på cancer. Inga mer behandlingar alltså.

Så jag måste smälta det ett par dagar innan jag berättade det positiva för andra än mina barn. Nå, det kan ju finnas något som inte ännu syns, men inget finns nu, två månader efter behandlingen. I maj skall jag igen på datortomografi och PETröntgen för att kolla läget. Men just nu gäller det bara att bli friskare, och orka med livet.

Ett Gott Nytt År!

Ser till min förskräckelse att det är nästan tre veckor sedan jag skrev senast. Men det är lugnt. Den första veckan orkade jag inte skriva, den andra stressade jag (…vi) med julen. Den tredje for av bara farten. Allt tar tid när orkorna inte är 100. Men hyfsat bra gick det – jag slapp ju göra sillar och grava lax, för det får jag inte äta på några månader, men skinka och morotslåda och ost. Och förståss julens A&O – pepparkakor. Tur sönerna var hemma så kakorna blev utbakade, jag orkade inget annat än passa ugnen:-)

Denna Coronajul var ju rätt speciell, vi hade videoträff med min mor och mina bröder, andra familjer hade satt sig själva i karantän för att kunna umgås med de sina på julafton. Och lugnt var det ju när det inte fanns tider att passa, varken kyrka eller middag med gäster. Klockan tio på kvällen var maten äten, kaffet drucket, klapparna utdelade och videoträffen slut. Och jag somnade.

I sig, skall man nu ha stamcellsbyte och nedsatt motståndskraft är det väl då bättre att ha det nu när det pandemiläge i världen. Alla förstår hur man måste göra för att minska smittrisk, och förstår också att jag måste hålla mig i lugn och ro – slutresultatet är detsamma, umgås inte med folk inne, gå ut och gå med dem, träffas ute, använd munskydd etc. Och vila, vilket ju inte ingår i vanlig pandemibekämpning.

Nu, tre veckor efter min långa sejour på sjukhuset med cytostatbehandling och stamcellsbyte, är jag redan piggare än då jag kom hem. Och orkar litet mer. Min dagliga promenad var första gången ca 1km. Den växte sedan till 2km och nu idag och igår gick jag 4km. Takten är inte riktigt som förr, men även den blir något bättre var dag. Maten som inte smakade, smakar betydligt bättre nu än för tre veckor sedan. Och julgodiset 🙂 Smakar sött och gott. Mitt cortison har jag inte ätit på fyra dagar. Hoppas den får förbli borta. Är litet svårt att sova lugnt då jag tagit det. Jag väger 6 kg mindre än i våras. Har hållits ganska konstant sedan jag kom hem. Men har inga illusioner om framtiden, nog kommer dom tillbaka 🙂

Gott Nytt År 2021!

Fyra dagar hemma

Sedan torsdag eftermiddag har jag nu varit hemma och skött mig själv. Dvs det är inte riktigt sant, har två fantastiska söner som sköter mig, så det blir någon ordning på detta småningom. Utan flankstöd skulle det nog vara en väldigt jobbig och tröttsam period. Man skall äta, man skall sova, man skall ut och gå. Alla dagar. Nån skall till butiken, någon till apteket. Vore nog tungt att själv hålla reda på allt själv, nu med sönernas hjälp har åtminstone början gått bra.

Men jisses vad det är tröttsamt, en urtrötthet som sitter någonstans inne i en. Tröttheten kan säkert minska på våren, men just nu känner jag inte mig jättemycket piggare än på sjukhuset. Men den goda nyheten är ju att jag nu fått mina behandlingar, tagit död på allt, fått mitt stamcellsbyte, fått diverse infektioner brister etc, fått dem botade och nu börjat ett nytt liv!

Hem idag!

Idag, torsdag, om ca en timme får jag åka hem!

Det är skönt och skrämmande, för sedan kan man göra som man vill, men måste också själv reagera om det går nåt fel. Dvs inflammationer och infektioner kan dyka upp när det egna försvaret är nära noll. Det är Covid-19 tider och det mesta är ju ändå stängt/har mindre verksamhet, men litet får man träffa folk bara man sitter långt från varandra. Har inte sett någon på två veckor så det blir litet spännande att träffa sönerna.

Imorse var jag ännu på ögonkliniken, för jag har ju ett par nya glasögon som jag inte kan använda. Högra glaset är fel, antagligen för att cortisonet jag fick i somras och i höstas har försnabbat bildning av starr. Ännu behöver ögat inte opereras, men inom någon framtid nog. Cortison fick jag en spruta i ögat förra hösten, eftersom jag hade nånting som inte vanligt dropp bet tillräcligt på. Bakre ögat var vätskefyllt, och mängden vätska minskadeinte tillräckigt. Cortisonet fungerade, men ökade på risken för starrbildning. Så nu har jag ett ännu svagare öga, men ännu på nåtvis fungerande.

Huset hade problem med uppvärmningen, men det borde ha fixats på måndag kväll. Dammsugning kanske tom. blir gjort idag innan jag är hemma, så det är ju bara att hoppas det finns litet mat i kylskåpet sedan. Inte för att jag nu egentligen vill ha mat. Äter för att jag måste, inte för att jag vill ha. Morgongröten är det enda som smakar litet.

Tre veckor och två dagar för stamcellsbyte – en vecka kortare än de först sade, men tydligen ändå helt normalt. Om ett halvår kan jag börja få vaccinationer, influenssasprutan fick jag dock redan igår. Så det går framåt med små steg 🙂

Glad självständighetsdag!

I morse vaknade jag efter en lång natts sömn (med några kisiavbrott 🙂 ) och kände för första gången det som om jag verkligen vaknat. Tungan var och är ännu sjuk, och maten smakar inte alls, men jag kände mig vaken! Det var en ny fiilis efter tio dagars infektioner, där jag nog varit teortiskt sett vaken, men inte orkat göra något annat än att vara trött och slö, och halvdrömma.

På torsdag för en och halvvecka sedan, dag 3 efter att jag fått stamcellerna tillbaka, kom det upp en lapp på min dörr – ”Eristys”. Då hade alla de celler som blivit utsatta för superhypercytostatbehandlingarna i dagarna tre dött, men mina återinförda stamceller var inte ännu på gång att producera något nytt försvar. Så jag var öppen för alla bakterier och tyvärr mest för mina egna.

I teorin kan man gå igenom den här perioden utan infektioner av något slag, men minst 95 % av de som får sina egna stamcelller tillbaka får problem av olika slag. Jag har visst åtminstone haft blodförgiftning, bakterieinfektion, svampinfektion, ripuli, etc etc med många dagar av feber under de 10 dagarna. Jag har fått flera olika antibioter intravenöst, liksom kalium, två sorters munvärksmedicin etc. Smörjor och obligatorisk dusch varje dag hörde också till. Och vid behov trombocyter eller andra blodsprodukter.

Under de dagar som febern varierade som mest har jag ”sett” diverse olika framtidsversioner och nyuppfunna scientific serier – intressant att vara av och till i halvdvala, i princip vara vaken, men ha otroliga drömmar som jag dessutom kom ihåg mellan varven. Tyvärr tror jag dock inte det blev en framtida science fiction hit av mina syner:-)

I fredags var jag nästan feberfri, igår blev jag feberfri, och idag vaknade jag rätt pigg. Men har nog inte orkat göra nåt mer än aktivt se på TV, litet twitterläsning, jaga service för jordvärmepumpen och skriva litet blogg.

Dagens stora grej är att läkaren tycker att jag kanske kan åka hem i veckan, nästan en vecka tidigare än som först talades om. Så min kanyl som var inopererad i halsen för antibioter och annan vätska är nu borta. Otroligt skön känsla efter att ha varit ”fastlåst” i droppställningen i nästan tre veckor.

Hög och låg, oäten, borta

Det står nu på min tavla med små målsättningar (som finns på sjukrumsväggen) att det idag är Dag + 11 fast jag tror det är Dag+ 12 för det är 5.12, dagen före självständighetsdagen. Dvs 12 dagar sedan jag gick mina stamceller återinsatta. Övriga celler höll på att ta sina sista staplande steg, och de nyss insprutade lurvade runt och funderar vad de skulle göra,

Sedan dess har jag varit sjuk i olika krämpor, olika former och olika tempertatur.

Ett mellanmeddelande nu till er alla: Jag är mycket bättre, dvs febern nästan borta. Kanske jag hittar omvärlden snart.

Dag +3

… har börjat.

+3 kommer från den dag jag fick stamcellerna tillbaka. Det fick jag på måndag, efter en tvådagars paus efter cytostatbehandlingarna. Före stamcellsgivandet stod det förra veckan, och under veckoslutet -5, -4, -3. -2, – 1 och så dag noll i måndags.

Nu går dagarna på plus, men ännu är det ingen som vet hur länge jag skall stanna i mitt rum. Först skall stamcellerna börja göra någon nytta, och det tar 7-10 dagar enligt expertisen. Så nu väntar alla på att jag skall bli sjuk – spy, hosta, feber etc. Tillsvidare har det gått bra, jag äter mindre än förut, men jag gör ju inget heller så jag behöver inte så mycket energi.

Alla celler som används för att försvara kroppen skall dö. Och det sker endera dagen nu säger dom. Och när cellerna dött så måste nya skapas, och där är stamcellernas roll att så fort som möjligt börja bilda nya försvarceller. Men det tar en vecka eller två innan de vaknar på riktigt.

Jag åter en mängd mediciner, inklusive magpiller för att skydda magen. Jag spydde två gånger i måndags morgon, före stamcells droppet. Och har mått hyfsat sedan dess (dvs ätit mina magmediciner sedan måndag :-). Men väntar på total breakdown innan stamcellerna börjar göra något fiffigt.

Två dagar till avklarade

I torsdags och fredags fick jag hela dagen samma uppsättning sytostater, en som skulle köras var tolfte timme, en som skulle tas en gång om dagen. Och det gick väl bra.

Nu gäller det att vänta på nedgående blodvärden och stamcellerna som jag skall få tillbaka på måndag kl 10. Vid onsdag-torsdag lär jag ha noll försvarsceller tills stamcellerna växt till sig och börjar göra något för att försvara mig om en vecka eller två. Så då är det antaligen rätt livat här tills dess, i mitt lilla rum. Börjar redan bli litet nervös på att aldrig gå – benen blir så trötta. Fast sedan kanske jag inte orkar 😦

Ute är det nu vinter en stund – dvs om inte snön redan regnat bort. Jag har utsikt över den nya byggnaden som byggs, så där finns ibland arbetare att titta på, ibland som nu enbart snö 🙂

Dag ett avklarad

Ja, egentligen heter det ju den andra dagen av den odefinerade vistelsen här i storstan, men tyckte var lättare att tänka sig att fågeln börjar när första cytotstaterna satts in.

Det har gått enligt rutinerna, men helt ofarligt är det inte. Jag fick ju en kanylgrej implanterad i halsen igår, och idag fick jag först gången cytostater via den. När jag inte får cytostater så rinner ändå litet vatten genom rören, så att det inte skall uppstå koaguleringar och dylikt. Varför då? Slangen måste vara tillgänglig 24/7, för att kunna få in medel snabbt vid behov, så ledningarna måste finnas på plats hela tiden för att se till att de inte fastnar i byråkratin.

Dosen för dag ett var stor och stark, två olika medel men den första sytostatikan var nog stark tll tusan. Fick en bivärkning i mitten på andra påsen – det började sticka/klia i munnen så jag fick extra kortison och heinix och så satt två skötare med mig hela sista halftimmen med medicinen. Jag sov det första timmen men sedan mådde jag bara inte bra 😦 Men efter litet kaffe och mat kunde jag sedan ta den andra cytostaten mellan fem och sex och må hur bra som helst.

Litet orolig blev jag, om alla cytostatmängder skulle vara så häftiga, då blir det nog livat redan denna vecka (innan jag fått stamcellerna 🙂

(hade börjat skriva denna artikel igår kväll, och satte ut den. Idag fick jag gå och ta bort ett litet fullständigt obegripligt stycke och litet annat… och satte till ett nytt stycke)

Nu gäller det!

Jag kom till kliniken idag. Gick via labbet, kom till avdelningen, fick ensamrum, och åkte på eftermiddagen till ”heräämö”för att få en kanyl inopererad vid halsen. Där skall den vara i fyra veckor minst. Och kopplad till dem två påsar med natriumkloridvatten, 30ml/timme får jag just nu.

Men, imorgon blir det sedan the real thing – superhyper cytostater i dagarna tre – för att ta kål på allting. Sedan ”vila” i två dagar och så får jag min stamceller tillbaka. Dem som de skördade från mig en dag för ett par tre veckor sedan.

Och sedan är det bara att vänta. Och hållas instängd i rummet, duscha och smörja sig, tvätta tänder med mjukaste tandborsten och mildaste tandkrämen. Och skölja munnen efter varje måltid. Och låta bli att äta gurka, tomat och andra råa grönsaker. Och ingen sill eller rökt fisk. Så dit for den julen, om jag nu är hemma då 🙂

Skit kommer jag att må, men frågan är bara vad som får mig att må illa. När kroppen först blir ren från allt med sytostater, och sedan får en ny chans med stamceller så finns där en tid emellan som jag kan ha feber, ripuli, må illa, eller annars bara bli sjuk av någon eländig bakterie. Vad jag nu råkar ut för instängd på mitt rum.

Skördande av stamceller

Efter en vecka hemma, med mina superhöga sprutmängder för att öka de vita blodcellerna, var jag lördag kväll kl 18 tillbaka på c-kliniken.

Läkaren kom in och pratade och jag berättade att jag mår bra. Och hade mått litet dåligt av för mycket sprutor en dag. Hon blev till sig, frågade mera, skickade mig på magnetröntgen kl 23 och konsulterade med en neurolog. Och satte mig på epilepsimedicin. Och förbjöd bilkörning ett år framåt!

Hon lovade att jag skall skickas till neurologen efter mina behandlingar, så det blir nog typ i januari då. För behandlingen, som jag inte ännu säkert vet att jag skall ha, räcker 4-6 veckor, så det är jul innan jag är klar. Men enligt läkaren är det vanligt att man kan få sådana epilepsianfall då man har cancer i hjärnan.

Jag hann ju inte fundera så mycket på det för sedan fick jag två påsar röda blodceller för jag hade superlågt hemoglobin, och söndagseftermiddagen låg jag i en uppvakningssal och väntade på att få en kateter i halsen – den skulle behövas för att kunna få bort stamcellerna från blodet.

När jag väntat i tre och en halv timme, och för länge sedan fått alla blodceller, så kom äntligen läkaren och fixade till min kateter. Det tog kanske en kvart så var hon klar.

På måndag morgon, efter att blodprovsresultatet nått läkaren, så blev jag skjutsad iväg till Triangelsjukhuset (via källarkorridorerna) för tappning av stamceller från blodet. Det var ingen som visste om det tar en dag eller två eller flera att få ut tillräckligt. Men jag hade tur, efter fem timmar när dagen var slut, hade de fått så mycket stamceller att jag inte behövde komma tillbaka. 4 miljoner/kilo skulle det behövas (om jag nu kommer rätt ihåg).

Om det av någon anledning inte går att ge dessa celler till mig, får de använda dem till forskning – så stod det på ett av de avtal jag skrev på för ett par veckor sedan.

Behandlingarna fortsätter, hur är ännu litet oklart

Efter min första och andra behandlingsvecka hade jag magnetröntgen och PET-skanning och fortsatte med min tredje behandling – den här gången bara i dagarna två. Jag hade också dejt med en doktor som förklarade vad man nu tänkt sig – stamcellsbehandling, om jag går med på det.

Eftersom de ville att alla i familjen skulle veta vad det betyder att få stamcellsbehandling var också mina numera fullvuxna söner med hos doktorn. Vi talade i närmare 1,5h om processen. För att få ta del av stamcellsbehandling skall man tydligen ha reagerat väldigt tydligt och bra på de första behandlingarna. Och vara i gott skick. Och det hade jag nog gjort – från att inte kunna tänka eller prata nästan alls i mitten av juli, kan jag ju numera t.om. argumentera för en sak. och komma ihåg ord. Då var det extra svårt att lösa sudokun fast hur jag försökte. I somras blev de svåra sudokuna på hälft, eller med möda slutförda, medan de extra svåra sudokuna var omöjliga att lösa för mig, nu går de alla igen 🙂

Jag är heller inte lika trött och trög som då, även om jag nog sover länge och måste ta det lugnt i flera timmar på dagen. Mängden medicier har också minskats så jag bara äter astmamedicin plus 4 till som beror av cancern, men inte 11 som i augusti. Cortisonet har jag också fått sluta med vilket är nog så skönt.

Så jag fick underteckna diverse papper hos läkaren för att kunna gå vidare med stamcellsbehandlingen. Den lär skall effektivast ta kål på alla cancerceller i kroppen, men är en jättetung behandling i många veckors tid. Man får först cytostater för att få igång stamcellsproduktionen, sedan hem och piska fram fler stamceller så de faller ut i blodet, och så tappas cellerna från blodet en vecka senare – om det går som man tänkt sig förståss.

Torsdag och fredag för ca två veckor sedan fick jag fyra cytostatbehandlingar med 11h mellanrum för att få igång stamcellsproduktionen. Sedan åkte jag hem och tog de vanliga vita stamcellssprutorna men dosen var 2,5 gånger mer än efter de vanliga behandlingarna.

Dosen var så stor så jag trodde jag mådde dåligt av sprutorna andra dagen. Efter att ha tagit sprutorna hade jag fixat frukost, men innan jag hann börja äta, mådde jag plötsligt dåligt, dvs inte spyfärdig utan bara mådde dåligt och hade tappat aptiten totalt.

Sedan hittade jag mig själv på köksgolvet – vaknade till liv i en hög på golvet. Jag var inte länge borta för mina rostade bröd var ännu varma, men jag var helt väck en kort stund, har ingen aning hur jag hamnade på golvet. Senare på dagen märkte jag att jag hade jättesjuka bröstmuskler – ingen aning om hur det kommer sig. Resten av veckan vågade jag inte ta sprutorna om inte sonen var vaken så han stackarn måste stiga upp med sin mor :-).

Behandlingarna börjar

Från mitten av juli till mitten av augusti blev det 19 dagar på sjukhus – fem dagar i Borgå, tre på hjärnprovstagning på Tölö sjukhus, och fyra dagar på Cancerkliniken för CT, PETskanning och gräva igenom mina tarmar. Sedan, när de var säkra på vilken cancer, och var den börjat, följde första cancerbehandlingen – en vecka med tre olika cytostater.

Vid hjärnprovtangningen i slutet av juli togs prover som bekräftade att det var samma typs lymfom som för 12 år sedan – även om det då hette att det går högst 3-5 år om det tänker återuppstå. Men det är alltså DLBCL – Diffuse Large B-Cell Lymphoma, Diffust storcelligt B–cellslymfom – som även denna gång växte snabbt. Det är ingen som vet om det fanns någon gömd outvecklad leftover cancercell 12 år i mig, eller om det här var on ny cancer som råkade vara sammma DLBCL.

Det var ännu oklart om växten i magen eller hjärnan var starten, men efter de fyra dagarna i början av augusti med CT, PETskanning och check i tarmarna (att det inte fanns sådant som inte syntes på datortomografin), så tror man nu att det diffusa stora B-cellslymfomet kommit först till hjärnan, så vad jag har i magen torde vara en metastas från hjärnan.

Hjärntumör betyder mycket starkare och annorlundare behandling än då när lymfkärlen i bröstkorgen och kring magsäcken fick behandling för 12 år sedan. Första behandlingen, andra veckan i augusti, tog sex dagar – då hade jag redan varit 19 dagar på sjukhus, jämfört med totalt 10 dagar för tolv år sedan – då var jag en gång några dagar på sjukhuset, och övriga R-CHOP behandlingar tog en dag.

Efter behandlingen följde två veckors paus med 11 olika mediciner, bla en vecka med en spruta varje dag i magen med medel för att höja de vita blodkropparna, leukocyterna. Och sedan, i månadskiftet augusti-september följde behandling två, likadan som första behandlingsveckan, och igen en två veckors paus till följande behandling.

Redan efter första behandlingen, ändrade både hjärnan och fysiken till det bättre. Jag kunde tala bättre och hitta ord, och var förståss trött, men inte hjärndöd hela dagen. Mina promenader förlängdes till tre eller fyra kilometer, och det blev en del gjort hemma på backen, om än rätt långsamt 🙂

Speciellt nyttigt var augustiveckoslutet med de kära Jyväskyläborna – de ringde och frågade om de kan komma och hjälpa något veckoslut, och så kom de! Nu är vedhögen lång och fin, diverse ikeapåsar med mull utspridda, den sista planteringslådan på plats, vinbärsbusken planterad och vinet drucket 🙂 – Tack mina vänner!

Ja, vad hände?

Jag var på blodprov och datortomografi från huvudet till låren första veckan i juli. Ett ställe visade att jag hade något i magen. Men eftersom denna växt inte var så snabb i tillväxten så var det ingen brådska att göra något fastän det troligen var cancer. Det här sade läkaren på onsdag andra veckan i juli.

Jag trodde henne och försökte fira min semester, och städa hus och pynja i trädgården, men resultatet var litet dåligt för jag blev bara tröttare. På torsdag en vecka senare var jag så trött och slut och tydligen råddig också, så jag gick med min sons hjälp till hälsocentralsläkaren som omedelbart skickade mig till Borgå sjukhus.

Där stannade jag till måndag. Då hade jag glömt allt inkusive bankid, lösenord, koder till telefonen etc. På fredag var det grundlig granskning av mitt stackars huvud. De nya datortomografibilderna kunde jämföras med dem som tagits 2,5 veckor tidigare. Och det var skillnad. Jag hade cancer i hjärnan också. Tydligen något som växte snabbt, frågan var bara vilken cancer det var.

Måndagen den 20 juli skrevs jag ut från sjukhuset. Jag hade fått cortison i stora doser som jag skulle ta tre gånger om dagen tills jag fick annan behandling, dvs tills de visste vad som var orsaken. Min semester blev avbokad, de skrev på Borgå sjukhus ut två månaders ledighet, även om de nog konstaterade att det kanske blir längre.

Jag var hade blivit kallad till ultraljudsingrepp på cancerkliniken på fredag 24.7, på papper. Men den inhiberades för jag blev kallad på provtagning ”stereotaktisk biopsi” – dvs provtagning från levande vävnad (biopsi) och navigering i levande hjärna. Jag skulle komma in dagen före 28.7, och fick åka hem dagen efter ingreppet, fortsättningsvis skulle jag äta cortison och ta det lugnt.

Jag hade redan i Borgå blivit förbjuden att köra bil, så tur att jag hade barn hemma som kunde skjutsa/handla vid behov. Jag orkade inte göra ngt annat än plocka litet hallon från vår gård, det växte massor, men med min långsamma takt tog en liter två timmar, så det blev massor över för de lokala fåglarna 🙂 Resten av tiden satt jag och hängde i en vilstol, eller försökte laga mat och paj åt oss.

Jag hade problem med koordination, jag spillde mycket, och stötte ihop med saker. Mina söner blev oroliga och skötte om mig, dom hindrade mig från att försöka något extra. Jag orkade inte lyfta något, och jag kunde inte skriva rätt text – orden blev fel, och var i många fall glömda. Min stackars finska blev urusel, så är glad att få ta del av den svenska vården i Finland när jag behövde den som mest.

Den här texten hade varit omöjlig att skriva i juli. Då klarade jag av en mening eller två, som kanske ändå inte blev som jag hade tänkt mig under den halvtimmen eller timmen jag hade skrivit dem. Mina sudokuförsök blev urusla, klarade inte längre extra svåra sudokon, och ibland inte heller svåra 😦

Så gick det sen… 12 år senare

Jag trodde jag var av med den. Men i slutet av våren, i början av sommaren, hade jag krånglig mage och gick till arbetsplatsläkaren. Han skickade mig på alla prov han täcktes, och också till ett ultraljud – jag råkade säga att litet har det ibland känts som när cancern krympte bort från magen.

Så bevisligen har jag laktosintollerans men inte keliaki.

Och cancer.

Tre veckor efter läkarbesöket var jag på cancerkliniken för koll för ultraljudläkarens upptäckt. Och om den storyn mer litet senare, det här var nu för att omstarta min gamla blogg.

Four years later – allt oK

I januari var det dags för fyra årskontrollen. Blodprov, datortomografi och doktor. Min 15e datortomografi. Jag kan det snart bättre än sköterskorna.
Jag mår bra, minnet lite bättre och det diffusa litet klarare. Jag är övertygad om att jag åt testmedicinen Enzastaurin i tre år och den gjorde minnet kort och dimmigt, omvärlden grå och mig trött.
Jag är alltså i toppform! Förutom att kondisen är på noll och jag aldrig hinner ut, men det kan jag tyvärr inte skylla på nån annan.
Träffade en olyckssyster förra veckan. Tänk att man tycka att det är trevligt! Inte är det ju alls det, för sånt här vill man ingen annan. Tittar också på statistiken på min site – 51 gånger har artikeln hur jag blev sjuk lästs under veckan. Det är ganska mycket för en blog som inte egentligen underhålls. Men hoppas den hjälper den som behöver hjälp.

Statusrapport

För fyra år sedan, 19 september åkte jag in. Dom ringde från cancerkliniken, två dagar efter jag fått beskedet om min cancer. Min kompis Maria skulle disputera, och jag hade tänkt delta litet i festligheterna. Men fick fira med behandling istället. Som tur var, för nu sitter jag här på samma sofflock och mår bra!

Under gjorde den moderna medicinen, och varje dag är jag tacksam att jag lever och mår bra! Det var så nära. Men nog blir man ju också småningom glömsk: trots att jag nog aldrig glömmer det intensiva skedet av mitt liv – kände mig som mitt i livet, trots placeringen på ett sofflock:-) – så är inte överlevnadskänslan längre närvarande varje sekund.

Jag lever, men en del av mina påhejare i överlevnadsprocessen gör det inte. Här och nu måste man försöka göra någon skillnad, för man vet ju aldrig vad som händer i morgon och om man får chansen. Så jag försöker vara med i för mycket. Och tyvärr blir det dock tidsbrist när man försöker göra allt.

Jag testade en medicin för att förhindra återfall. Som jag nog inte vet om gjorde någon verkan – annat än att mitt minne är värre än förr och substantiven försvinner från närminnet. Få se om effekten försvinner med tiden. men inte har jag heller fått återfall, så kanske den hjälpte. Minnesbristen märks bara bättre ibland än i bland, t.ex. om jag skall förklara något längre, då kan jag för en stund glömma vad det var jag började prata  om… Men enligt minnesundersökningar har jag inte Alzheimer, så jag lever på hoppet:-)

Jag brukar läsa min statistik för denna blogg då och då – ibland är det en, två tre läsningar per dag, kanske en sökrobot, men ibland blir det 10 15, 20 läsningar per dag av den här gamla bloggen, och då vet jag att nu var det någon som detta berör nära som läser den. Ibland får jag mail av dem. Faktiskt är det mer svenskar som läser den numera, när det begav sig för fyra år sedan var det läsare från F inland. Så länge någon läser den, lämnar jag bloggen här. I min andra blog, lagar jag mat och tänker till ibland. Jag har lovat min bättre hälft att småningom dokumentera min matlagning, därför kom den till. Det är dock litet långt mellan bloggångerna ibland. Men att skriva blogg utan att tänka till är svårt, så litet sanningar och filosoferingar kommer det i den bloggen ibland.